Sök på sidan

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

            


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Kliande parasiter på våra djur



Parasiter är ett vanligt problem hos våra husdjur. De flesta parasiter ger upphov till klåda i varierande grad men det finns djur som inte uppvisar några symtom men som ändå kan vara smittspridare. På grund av den ofta höga smittsamheten är det viktigt att sätta in behandling så tidigt som möjligt. Har man träffat andra djur är det viktigt att informera dessa djurs ägare så att även de djuren behandlas och smittspridningen minskar.

 

Loppor
Loppor är bruna eller brunorange, vinglösa insekter. De vuxna är två till sex millimeter långa och har kraftiga bakben som gör att de kan hoppa långt. De suger blod, orsakar klåda och ibland även hudskador och loppallergi. De flesta hudförändringarna ses på ryggen. Det finns många olika arter av loppor i Sverige. Har man fått loppor är det viktigt att artbestämning görs hos veterinär, eftersom behandlingen varierar något från art till art. Det går inte att med blotta ögat avgöra vilken typ det är utan man tittar på loppan i mikroskop.
Loppan trivs bäst på sitt speciella värddjur men de kan också suga blod från andra djur än värddjuret. Även vi människor kan få loppbett. Hundloppan är än så länge inte så vanlig i Sverige, utan det är främst katt-, fågel, och igelkottsloppan som orsakar problem. Loppans livscykel omfattar även ett larvstadium och ett puppstadium. Pupporna kan ligga och vila i upp till ett år och kläckandet stimuleras av ljus, värme och vibrationer. Det är inte ovanligt att våra djur återinfekteras när vi kommer tillbaka till sommarstugan och sätter på värmen om det finns puppor där sedan tidigare. Larverna är duktiga på att gömma sig i mörka vrår och finns ofta längst ner i tjocka mattor och golvspringor. Genom sina olika stadier överlever loppor länge i inomhusmiljö så det viktigaste för att bli av med dem är att sanera omgivningen. Endast ca 5 % av loppopulationen finns på själva värddjuret varför behandlingen kan vara en utmaning. Man bör städa noggrant och tvätta till exempel liggunderlag och filtar. Hos katter som är duktiga på att tvätta sig när de känner loppan kan det vara svårt att hitta de vuxna djuren.

Det finns receptfria mediciner som fungerar både förebyggande och som behandling när lopporna angripit djuret. Man kombinerar ett medel som är avdödande på lopporna med ett medel som hindrar att loppan förökar sig. Behandlingen pågår under cirka ett halvår. Om du har olika sorters djur i hushållet måste alla behandlas för att helt bli av med lopporna. Även kaniner och marsvin drabbas.
Loppor sprider även bandmask och ser man att djuret har mask i avföringen bör man även avmaska det.

 

Löss
Hundar, katter och gnagare kan, precis som människor, angripas av löss. Hundar kan drabbas av både blodsugande och pälsätande löss medan katter endast drabbas av pälsätande löss. Infektion är vanligast vintertid. Lössen finns i pälsen och lägger ägg (gnetter) som fästs på hårstråna, nära huden. Lössen är ganska platta, 1-2,5 mm långa med varierande färg allt från brungula till blågrå. Lusen lever hela sitt liv på sitt värddjur och kan till skillnad från loppor inte leva och föröka sig på andra djur. Symtomen är lindrig till måttlig klåda runt öron, hals och ljumskar. Ofta har de med mest klåda minst antal löss på grund av en allergisk överkänslighet. Fuktande sår kan uppträda. Mjäll och håravfall kan förekomma. Hos katter med lusangrepp finns ofta en annan sjukdom som gör dem nedsatta. Det finns receptfria mediciner som fungerar både förebyggande och som behandling när löss angripit djuret. Behandlingen kan behöva upprepas en gång. Du bör också städa extra noggrant och tvätta liggunderlag och filtar med mera.

 

Mjällkvalster
Mjällkvalster är mycket små parasiter som lever på hudytan och orsakar klåda, hudförändringar och mjällbildning. Alla pälsdjur kan drabbas och det är vanligast hos unga djur och på kaniner. Hos katter ses kvalstret främst på långhåriga raser. Mjällkvalster kan överföras mellan djurslagen. Även människor kan få utslag och klåda som oftast försvinner när djuret behandlas. Ta kontakt med veterinär om du misstänker att ditt djur drabbats. Flera olika behandlingsformer finns och du får veta av din veterinär vad som passar bäst i ditt fall. Alla pälsdjur i hushållet måste behandlas även om de inte uppvisar symtom. Eftersom mjällkvalster kan överleva ganska länge utanför sitt värddjur kan det vara svårbekämpat.


Noskvalster
Noskvalster är parasiter som lever i nos och bihålor på hund. Andra djur drabbas inte. Kvalstren är ovala till formen och svagt gulvita i färgen. De är mellan 1 och 1,5 mm långa och rör sig relativt snabbt. Om man tittar noga kan man ibland se kvalstret krypa på hundens nos med blotta ögat. Tyvärr finns det inte någon enkel och pålitlig metod att använda för att ställa en säker diagnos utan oftast får man nöja sig med en sannolikhetsdiagnos. Symtomen som hunden får av noskvalsterinfektion är ofta symtom som även uppstår vid infektioner i övre luftvägarna. Vanliga symptom är nysningar, fnysningar, inåtvända dragningar, klåda, näsflöde och försämrat luktsinne. I studier har det visat sig att ca 20 % av hundpopulationen i Sverige är infekterad så de flesta fall uppvisar inga symtom. Man vet inte hur kvalstren sprider sig mellan hundarna men det verkar troligt att de smittar vid direktkontakt och man tror också att det räcker med att hundar vistas i samma lokal eller använder samma liggplats även om det inte är samtidigt eftersom kvalstren kan överleva upp till tre veckor i miljön. Behandling sker om det är sannolikt att hunden har drabbats. Ibland måste man behandla både mot noskvalster och mot bakterieinfektion. Det finns både tablettbehandling och spot-on lösning att använda mot kvalstren. Har man flera hundar är det lämpligt att behandla alla för att undvika återsmitta.


Öronskabb
Öronskabb är mycket små parasiter som lever i hörselgången på katt. Det är väldigt vanligt hos utekatter och unga katter och orsakar kraftig klåda i och omkring öronen. Man kan också se brunsvart grynigt sekret i örat. Kattens öronskabb kan smitta hundar, kanin och marsvin, men inte människa. Om du har olika arter av pälsdjur i hushållet måste alla behandlas även om inte alla uppvisar symtom annars är det svårt att bli av med skabben. Det finns inga receptfria mediciner för behandling av öronskabb. Uppsök veterinär om du tror att ditt djur drabbats. Kontroll görs vanligen i mikroskop eller med hjälp av förstoringsglas. I samband öronskabb kan djuret även få bakterie- eller svampinfektioner. Det beror på att sår kan uppstå av skabbdjurens framfart och av att djuret kliar sig. Det är viktigt att behandla så fort som möjligt så att skabbdjuren inte hinner föröka sig så mycket och så att infektioner inte hinner uppstå.


Rävskabb
Rävskabben är vanligt hos våra hundar och finns över hela landet. Den smittar från räv till hund och från hund till hund. Smittan kan även ske indirekt, till exempel kan jakthundar smittas i ett gryt. Vanliga sällskapshundar smittas ibland då angripna rävar söker sig till bostäder för att leta föda. Rävskabb kan tillfälligt smitta till människa, men skabbdjuren kan inte föröka sig hos oss utan orsakar endast tillfällig klåda. Även katter kan i sällsynta fall drabbas.

Rävskabb är mycket små parasiter. Honorna borrar gångar i överhuden för att lägga sina ägg där och orsakar då en intensiv klåda på framför allt öronlappskanter, armbågsspetsar, ben och bröstets sidor. Huden blir förtjockad, inflammerad och röd eller grå. Ofta kliar hunden upp sår och sårskorpor och kala fläckar bildas. Det kan också ge sträv och glanslös päls. Utanför sitt värddjur kan skabbdjuret leva i upp till 3 veckor, men någon rigorös miljösanering är inte nödvändig. Det räcker att tvätta liggunderlag i samband med varje behandling. Det finns inga receptfria mediciner för behandling av rävskabb. Ta alltid kontakt med veterinär om du misstänker rävskabb. Behandlingen består som regel av upprepade bad mot parasiter eller spot-on behandling i nacken. Glöm inte att informera andra hundägare till hundar som din hund träffat då hunden ofta burit på smittan minst 3 veckor innan den upptäcks.

 

Hårsäcksskabb (Demodex)
Denna parasit lever hela sin livscykel i hårsäckarna och kan ställa till med stora problem då behandlingen kan vara både tidskrävande och kostsam. Symtomen är framför allt hårlösa fläckar på kroppen. Kvalstren lever och förökar sig i hårsäckarna som inflammeras och hårstråna släpper. Den form som drabbar unga hundar ses ofta vid 6-8 månaders ålder som centimeterstora kala fläckar vilka inte kliar och dessa spontanläker som regel utan behandling på 1-3 månader. Lokal demodikos hos vuxna hundar ses ofta i samband med stress som dräktighet eller import när hundar byter miljö helt. I vissa fall kan dock denna lokala form övergå till den så kallade generella formen, som är mera svårbehandlad. Då uppkommer symptom som håravfall, förtjockad hud, mjäll, mörk pigmentering, hudinfektion, klåda och utslag. Kontakta alltid veterinär vid misstänkt angrepp av hårsäcksskabb. Diagnosen ställs med skrapprov och mikroskopering.

Hårsäckskvalstren finns hos alla individer, men ger problem hos vissa. Allt tyder på att det är en brist i immunförsvaret som gör att skabben tillåts växa till i antal hos vissa individer varför det finns en ärftlig bakomliggande orsak och det är vanligare inom vissa raser. Kvalstren överförs från tik till valp de första levnadsdagarna genom direktkontakt vid digivning. Därefter överförs hårsäckskvalster inte under normala omständigheter från hund till hund. Katter kan också drabbas, men det är mer ovanligt. De är artspecifika och smittar inte mellan djurslag.

 

Kanin, masrvin mfl
Hos de mindre sällskapsdjuren är yttre parasiter ett mycket vanligt problem. Behandlingen försvåras ofta av att man har flera djur, får hem nya djur som kan vara symtomlösa bärare och av kontaminerad miljö. Kaniner kan drabbas av öronskabb, mjällkvalster, loppor och löss. Marsvin av loppor, löss och kvalster av olika slag.